NORRRLANDSARTILLERIETS SENASTE KRIG

(Blad ur Norrlandsartilleriets historia av Jonas Hedberg (Östersund, 1945) s.95-110)

Genom K. br. Den 26/5-1794 anbefalldes, att ”Kongl. Artilleriregementet” skulle uppdelas i fyra mindre artilleriregementen, ”däraf Svea regemente kommer att bestå af de härstädes (Stockholm) och på Vaxholm förlagda Compagnier jämte artilleriet på Frösö och Fredrics skantsar”.

Någon ändring i personalens och utrustningens sammansättning vid skansarna ägde icke rum och på grund av det långa avståndet till Stockholm skedde ingen större ändring i förbandets självverksamhet. De årliga mönstringarna visade, att artilleristerna voro väl övade och väl skötte sin materiel.

Vid fredsförhandlingarna i Tilsit1 1807 hade Napoleon intresserat Alexander av Ryssland för att fråntaga Sverige Finland, om Sverige icke ville stödja handelsblockaden mot England. Till följd av ett engelskt överfall på hösten samma år slöt sig också Danmark till Napoleon. Den 21/2 1808 inryckte ryssarna utan krigsförklaring i Finland med 20.000 man. Den 14/3 började Danmark krig och därmed följde även hot om fransk invasion. På Sveriges sida stod nu endast England, huvudsakligen verksamt med löften och subsidier.

I Sverige hade man förutsett, vad som komma skulle, och redan den 10/2 uppdelat armén för att kunna upptaga försvar i alla riktningar sålunda:

Finska armén

Generalbefälet å södra gränsen

Generalbefälet å västra gränsen

Gränsbefälet å norra gränsen

Reservarmén i Örebro

Reservbrigade i Jönköping och sedermera

Kustarmén (till Stockholms skärgårds och Norrlandskustens skydd).

I en särskild krigsberedning hade före ryska anfallet uppgjort planer för södra och västra gränsernas försvar, men ej ansett Norrland av sådan betydelse, att  denna landsdels försvar behövde förberedas. På grund av att England utlovat en flottaktion i Öresund ansågs södra gränsen ej så hotad. Beträffande gränsen mot Norge antogs största faran  förefinnas söder ut, enär från Trondheim inga krigsföretag ansågos vara att vänta, så länge ryssarna ej nått själva Sverige. Man räknade vidare med att ryssarnas framryckning i Finland skulle taga lång tid, varför Norrland i krigets början beräknades vara relativt tryggat.

Gränsbefälet å norra gränsen avsågs huvudsakligen som skydd för Jämtland och Härjedalen och hade följande sammansättning:

Chef: Översten och chefen för Västerbotttens regemente Johan Bergenstråhle.

Trupper:

Hälsinge regementes norra bataljon

Västerbottens regementes södra bataljon

Jämtlands regemente

Jämtlands hästjägarskvadron2

Jämtlands fältbatteri

3-punds batteri ur A 13 (ch: löjtnant Hårdh. Batt. Avgick den 9/3 från Stocholm till Sundsvall)

Summa: icke fullt 2.500 man.

Sedermera tillkommo vargerings- och lantvärnsbataljoner.

I mitten av mars var ”fördelningen”  samlad sålunda:

I Sundsvall:

Överste Bergenstråhle med högkvarteret

Hälsinge och Västerbottens bataljoner samt

Löjtnant Hårdhs batteri.

I Cronstads skans på Frösön:

Jämtlands regementes4 I. Bataljon och ett kompani ur II. Bataljonen

Jämtlands hästjägarskvadron och

Jämtlands fältbatteri

I Långå skans:

Jämtlands regementes II. Bataljon (utom ett kompani)

Den 3 mars beordrade generalfälttygmästaren ”Commendanten på Frösön med område” artillerilöjtnant E. M. Krabbe, ”att utan ringaste uppehåll genom forceradt arbete iståndsätta och i full marschfärdighet utredda ett batteri eller 6 st. af de i Cronstads förråd varande 3-punds jernkanoner”.

Man observerar, att det var generalfälttygmästaren  som gav ovanstående order, och icke chefen för Svea artilleriregemente, vilket understryker vad tidigare sagts om Jämtlands artilleris självständiga ställning oaktat dekretet av 1794. I alla fördelningsorder givas särskilda orderpunkter för detta artilleriförband, vilket utom med ovanstående namn även benämnas Kapten Krabbes 3-punds lätta fältbatteri, Jämtlands Artillerie Compagnie, Bergsbatteriet och 3-punds divisionen.

Även namnet Jämtlands regmentes batteri förekommer vid något tillfälle, oaktat förbandet ej hade med detta regemente att skaffa.

Då ”Jämtlands fältbatteri” synes riktigast, kommer denna benämning att användas i redogörelsen för fältförbandet.

Krabbe, som varit jämtlandsartillerist sedan före 1786 och 1808 blivit kapten, fick nu sätta igång med att organisera batteriet, som skulle bestå av:

Personalen togs från Jämtlands artilleri på Frösön, förstärkt med ngåra artillerister från andra regementen, så att det blev 2 artillerister per pjäs. I övrigt fylldes luckorna med infanteri. Från Jämtlands regemente kom en del soldater, men huvudparten togs efter hand från lantvärnsbataljonerna, av vilka den ena  efter den andra gjordes till artillerilantvärn och utbildades för den nya tjänsten samt kläddes i artilleriets uniform. Batteriet fick tillskott av personal huvudsakligen från ”Skånska (Christianstads) Artillerielantvärnet”.

En artilleriavdelning enligt ovan bestod av avdelningschef (officer) och två kanonavdelningar (Chef: underofficer) och avsågs liksom tidigare för samverkan med en infanteribataljon. Befälsbrist gjorde att officerare i viss utsträckning ersattes med underofficerare. Av manskapet var förutom artilleristerna en del soldater vid Jämtlands regemente av Krabbe tidigare utbildade i artilleritjänst, och dessa togos nu i bruk förutom vid Krabbes batteri även vid Hårdhs (18 st).

Vid organiseringens början saknades föreställare och krut. Dessutom rådde liksom i landet i övrigt stor brist på hästar. Bristerna på materiel fylldes emellertid, och i april 1808 kom ett tillskott på 37 hästar, som gjorde förbandet delvis rörligt. I maj mönstrades Jämtlands artilleri på Frösön och var därmed i stort sett klart. Utöver Krabbes och Hårdhs batterier ägde borgarna i en del städer egna kanoner. Sålunda anmälde Piteå borgerskap att där befintliga 4 st. 6-punds och 5 st. mindre järnkanoner gjort klara och bemannats. Pjäserna voro ryskt krigsbyte och kommo till verksamt bruk under kriget.

Jämtlands artilleris skansar voro Friedrichs i Gefle, vilken var den enda fästningen vid västra kusten (”västra vallen”) av Bottniska viken, och vilken hela kriget höll ryssarna borta från Gefle, samt Jämtlands läns5 skansar. Av de senare var Cronstad på Frösön bäst i stånd, medan Dufwe, Hjerpe och Långå skansar voro sämre. Jämtlands artilleri var grupperat i de två förstnämnda (i Hjerpe skans fanns den 16/7 40 artillerister, den 13/11 2 underofficerare och 35 artillerister och den 31/12 1 officer, 4 underofficerare och 20 artillerister, de senare av Christianstads artillerilantvärn. Dessutom funnos vid Långa skans (Ljusedal) 4 kanoner, som den 10/8 sänts dit från Frösön. För Härjedalens del voro dessutom 2 kanoner den 18/8 ”från Klöfsjöfjället till Bergsbyn återkomne”. Vid Hallen (Sundsbackssundet) stodo 2 kanoner samt vid östra och västra Frösösunden ”3 svåra kanoner”. I Hjerpe och Dufwe skansar funnos slutligen utöver ordinarie bestyckning minst 4 kanoner i varje. I beskrivning över striderna vid dessa skansar talas ofta om ”batterierna”, varjämte artilleripersonalens numerär pekar på större bestyckning än 4 pjäser per skans. Om Jämtlands artilleri var företrätt i Kallsede skans är obekant.

Kriget i Finland kännetecknades av stora ryska framgångar, varför Bergenstråhle drog huvuddelen av fördelningen mot ”västra vallen”. I Jämtland blevo endast kvar de delar av II. Bataljonen av Jämtlands regmente, som lågo i Ljusnedal-Långå. Sedan isen brutit upp i Bottniska viken, var faran åter över för egentliga Sveriges del.

För att oroa ryssarna i ryggen insattes den 22/6 1808 mot Westerhankmo (2 km norr om Wasa):

Västerbottens bataljon

Jämtlands regmentes II. Bataljon (två kompanier)

Västerbottens vargering

Jämtlands hästjägarskvadron (mindre del) och

Hårdhs batteri (utom 2 kanoner).

Expeditionen slutade olyckligt och följdes av krigsrättsutredningar. Bergenstråhle blev fånge och Hårdh stupade, då batteriet med stor tapperhet kämpade på Wasa gator. Resterna av detta batteri ingingo sedermera i Finska artilleriregementet nder kapten Charpentier. Efter Bergenstråhle blev i juli generaladjutanten H. von Engelbrechten fördelningschef i Sundsvall.

Av fördelningen hade den 28/5 till västra armén avgått:

Hälsinge bataljon och

Jämtlands regementes I. bataljon (utom ett kompani)

”Norra fördelningen” kom nu alltså endast att bestå av:

Ett kompani ur Jämtlands regemente i Ljusnedal med från Frösön avdelat artilleri.

Ett kompani ur Jämtlands regemente i Duved med artilleri i skansen.

Ett kompani ur Jämtlands regemente i Sundsvall.

Hästjägareskvadronen (huvuddelen) i Sundsvall

Jämtlands fältbatteri i Sundsvall.

En avdelning ur Hårdhs batteri i Sundsvall.

Summa omkring 500 man.

Då ”Norra fördelningens” styrka på detta sätt nedgått, begagnade norrmännen tillfället att falla in i Jämtland. I nordanfjellske Norge var general Krogh chef. Han hade order att över Jämtland och Härjedalen rycka in i Sverige. Anfallet mot Härjedalen hejdades vid Ljusnedals bruk av Jämtlandskompaniet och de 4 kanonerna ur Jämtlands artilleri, varefter norrmännen återvände. Mot Jämtland uppsattes en häravdelning om 644 man under major G. Fr. von Coldevin. Av artilleri medförde norrmännen 2 st. amusetter och 6 st. handmörsare. Avdelningen ryckte fram på tre kolonner, över Vaerdalen-Suul, över Färsdalen och över Stjördalen-Skurdalsporten-Handöl-Staa samt passerade riksgränsen den 10/8. Avdelningens främsta uppgift synes hava varit att förstöra Hjerpe skans.

Duveds skans, som endast svagt försvarades, intogs av norrmännen och raserades. Från Undersåker fick den svenske befälhavaren överstelöjtnant Tideman uppmaning att kapitulera, men vägrade, trots att det i hela Jämtland endast fanns 300 soldater. Hjerpeskansens personal var bättre beredd än Duveds, och den 15/8 beväpnades även menigheten vid skansen. Den 10/8 hade från Cronstad uppsänts 4 kanoner, och den 14/8 passerade Ovikens kompani med en avdelning ur Jämtlands artilleri Brunflo på marsch från Sundsvall till skansen.

Den 16/8 anlände norrmännen och grupperade sig mittemot skansen på andra sidan sundet vid sjön Litens norra del. Beskjutningen av skansen igångsattes, men hade ringa verkan. En artillerist blesserades i huvudet av en jägarkula, fem andra sårades även, och en infanterisergeant stupade. På grund av avståndet mellan de stridande (mer än 200 m.) användes på båda sidor mest artilleri och refflade gevär. Kanonelden hindrade norrmännen bl.a. att passera vattnet.

Kl. 7 em. avbröts striden, och norrmännen återvände den 17/8 till Norge på de av regn fullständigt uppblötta vägarna. Ammunitions- och livsmedelsbrist lär även hava inverkat på beslutet om återtåg. Häravdelningen passerade Tångböle-Handöl den 18. och Skurdalsporten in mot Meraaker den 19. En mindre del gick från Snasen över Skalstugan in i Vaerdalen. Norrmännen hade under hela sitt uppehåll i Sverige uppträtt mycket mönstergillt. Av deras artilleri förstördes 1 amusett och alla 6 handmörsarna. Av personal förlorade norrmännen enligt officiell uppgift 1 död, varjämte 5 sårades (två av dem blevo fångar), men i Norge berättades, att elden från skansens artilleri gjort stor förödelse, fastän detta hemlighållits vid återkomsten. Om striden vid Hjerpe skans sägas på svensk sida bl.a.: ”Hade ej skansen och batterierna varit, ås syntes som vårt krigsfolk ej kunnat gjort synnerlig motstånd”. Som ovan nämnts, avsände fördelningschefen vid norrmännens infall genast Ovikens kompani  och en avdelning ur Jämtlands fältbatteri till Hjerpe skans. Efter dem kom Västernorrlands lantvärnsbataljon, och till Långå skans sändes Gävleborgs lantvärnsbataljon, en avdelning hästjägare och en avdelning ur Jämtlands fältbatteri.

På Åland vidtogos vid denna tid förberedelser för offensiv mot Finland. Norrmännens infall mot Jämtland gjorde emellertid att 5000 man, som avsetts för denna offensiv, i stället dirigerades till Jämtland, däribland de båda livgrenadjärregementena, Jämtlands regemente, lantvärnstrupper och ett 6-punds batteri ur A 1.

Då kort tid efteråt ryssarna åter började framryckningen  i Finland, skedde ånyo omgruppering mot Bottniska viken. I oktober 1808 vore trupperna i Jämtland förlagda sålunda:

Jämtlands fasta artilleri var grupperat som tidigare under året. Övriga trupper voro förlagda i Gefle, Söderhamn, Hudiksvall, Härnösand och Umeå med högkvarteret och Jämtlands fältbatteri (utom avdelningen i Järpen) i Sundsvall.

Hjerpe skans synes efter norrmännens återtåg snabbt hava satts i bättre skick än tidigare och försetts med starkare artilleri. Den 3/9 1808 antogs Pehr Amnéus som tygskrivare där, och den 13/11 skriver Krabbe, ”Commenderad artillerie Befälhavare för Norra Gränse fördelningen” om ”batteriet i Jerpe skans”. Artilleriets personalstyrka i skansen har tidigare berörts.

Jämtlands fältbatteri synes ha haft ständig hästbrist. Så rekvirerades t.ex. den 21/7 14 st. aktionshästar samt dessutom

6 centner groft Defensions Krut

300 kulor

6 rörviskor

60 drittelremmar

60 drittelstreck

6 drittelviskare och

6 pund mjölkrut.

Hästrekvisitionen effektuerades två månader senare, då batteriet fick ”9 inköpta aktionshästar” och löfte om 5 st. ”från Finnland återkomne”.

Det sorgliga fälttåget i Finland slutade med konventionen i Olkijoki, varigenom Finland utrymdes. Stilleståndet kom att räcka den 19/11 1808 – 18/3 1809, under vilken tid resten av Finska armén förlades i trakten av Piteå. Norra fördelningen omgrupperades och hemsändes i stor utsträckning tillsammans med lantvärnet.

I övrigt ägde under stilleståndet kompletteringar och övningar rum. Intressant är det k. br. Av den 30/12 1808, som meddelar, att batteri ej får splittras i elden (vi hava tidigare sett, huru batteri oftast uppträtt i avdelningar om 2 kanoner). På hemväg från Finland beordrades ett 6-punds batt. av A 1 under kapten Panchéens befäl att stanna i Gefle  och ingå i Norra fördelningen. Jämtlands fältbatteri återgick i sin helhet till Cronstads skans på Frösön.

1808 års krig hade medfört stora ryska framgångar, varigenom Sverige förlorat Finland under det att Sveriges övriga fiender icke uppnått några resultat. Nyåret 1809 uppvisade ett Sverige fyllt av inre splittring och med dålig ledning – ej minst på de militära områdena. Vapenvilan utnyttjade ryssarna till att skaffa sig full klarhet i de svenska truppernas gruppering och göra sig väl förtrogna med det inre tillståndet i landet.

Finska armén var förlagd som skydd för norra gränsen vid Torneå-Umeå. Den 21/1 1809 bildades av finska armén och norra fördelningen ”Norra armén”, där de finska trupperna bildade  I. fördelningen och de svenska II.

Den 18/3 bröto ryssarna stilleståndsavtalet, ungefär samtidigt med att statsvälvningen ägde rum i Sverige. Den åt sitt öde lämnade finska armén gick redan den 23/3 till stor del förlorad genom kapitulationen i Kalix. Under april förekommo inga fientligheter. Jämtlands fältbatteri, över vilket Krabbe sedan den 19/1 förde befälet, låg fortfarande på Frösön fullt komplett ”med utrustning, befäl och service”, men hästbristen var som förut akut, enär batteriet nu endast hade 9 hästar.

Resterna av finska armén samt gamla ”norra fördelningen” reorganiserades under april månad till en ny ”norra fördelnng” om 2400 man, uppdelad på två brigader – den finska och den svenska – med följande sammansättning:

I. Finska brigaden.

Chef: Överste Fahlander (Edelstam)

22 karelska dragoner

Savolaks I. fältbataljon (rester av Savolaks infanteriregementes IV. bataljon.

Savolaks II. Fältbataljon (rester av Savolaks jägarremente och Karelska jägarkåren)

Österbottens fältbataljon (rester av Österbottens och Vasa regementen samt Kajana och Uleåborgs läns bataljoner.)

II. Svenska brigaden

22 nyländska dragoner

Svenska bataljonen (tillfrisknade från svenska regementen, som deltagit i fälttåget i Finland)

Hälsinge regementes II. bataljon.

Jämtlands regementes I. och II. Bataljon.

19. 6-punds åkande, lätta finska fältbatteriet (Chef: kapt. Elfving) och 1. avdelningen ur Jämtlands fältbatteri.

I maj fick Georg Carl von Döbeln befälet över fördelningen. Utöver ovan nämnda trupper funnos flera andra förband utspridda över hela Norrland. bl.a. Jämtlands fältbatteri (utom 1. avdelningen) på Frösön och 1. 6-punds batteriet A 1 i Sundsvall.

Inför hotet från den 6000-8000 man starka ryska arméns framträngande norrifrån blev Döbelns första uppgift att rädda de stora förråden i Umeå. Detta lyckades med hjälp av en konvention, varefter staden den 31/5 utrymdes och de svenska trupperna grupperades vid Öre älv. I detta läge anlände starka svenska sjöstridskrafter till Bottniska viken. Deras uppträdande i förening med ryssarnas svårigheter att skaffa proviant i den erövrade delen av Sverige gjorde, att fiendens ställning försvagades och att man på svenskt håll kunde uppgöra offensiva planer.

Efter Umeåkonventionen insjuknade Döbeln, varför befälet över fördelningen övertogs av generalmajor J. A. Sandels. Denne fick order att anfalla, och den 4/7 var fördelningen i Hörnefors i känning med fiendens förposter. Då inkommo underättelser, att fienden förstärkts till omkring 5500 man, varför fördelninen i stället ordnades för försvar av byn. Som bevakning utsändes 200 man av Jämtlands regemente. Denna åtgärd kritiserades sedermera, då man ansett det bättre med en förpost av stridsvana finska trupper än av ”Jämtlands regemente, som här kämpade sin första strid och ej haft tillfälle att luka annan krutrök än den på lek åstadkommit från egna fängpannor”. Tidigt den 5/7 anfölls förposten av ryssarna och drog sig tillbaka. Huvudstriden ”stod het i sommarkvällen med en förfärlig gevärs- och styckeeld” vid Hörnefors, Hörnehammar och Ängersjö. (Slaget vid Hörnefors - wikipedia)

Vid Hörnefors höll en avdelning ur 19. finska batteriet bron ren från fiender, och vid Ängersjö stodo, förutom en bataljon, resten av finska batteriet och 1. avdelningen ur Jämtlands fältbatteri för vägförsvar. De ryska bataljonerna stormade upprepade gånger bron vid Ängersjö, men revos varje gång upp av artillerielden. Den olyckliga utgången av striden vid Hörnehammar medförde emellertid, att fördelningen måste draga sig tillbaka mot Öre älv. (Anm. Öre älv vid Långed i Ångermanland där Jämtlnads reg:te byggde kvarstående ”falska” batteriställningar)

Som eftertrupp gick Savolaks II. fältbataljon under befäl av överstelöjtnanten Joakim Zakris Duncker. I eftertruppen ingick dessutom en avdelning ur vartdera Jämtlands fältbatteri och 19. finska batteriet (Angersjöartilleriet). Under de uppehållande striderna dröjde Duncker ofta för länga i sina positioner. Följden blev att ryssarna inringade hans trupp. Vid utbrytningen stupade han själv, men hans savolaksiska och karelska jägare samt det jämtländska och finska artilleriet drogo sig ut ur den ryska omfattningen.  Duncker sörjdes av såväl svenskar som finnar som ryssar. De senare jordfäste honom under stora militära hedersbetygelser. Om denna artilleriets strid stod i Dagliga Allehanda nr 180 den 7/9 1809: ”Position var högst dålig och så hopträngt att wårt Artillerie icke kunde med förmån nyttjas, hwarföre äfven den twenne 6-pundiga Canoner, wi hade, gjorde ganska få skott och hade säkert blifvit tagne, om ej Trouppen, men i synnerhet befälets continence och utmärkta mod frälsat dem. De drogos 1/8 mil tillbaka av manskapet, emedan de ovana bondhästarna skjenade och söndrade anspannen. Ryssarnas attaque var superbe, wäl combinerad och utfördes med yttersta häftighet”. 19. batteriet samverkade under hela Hörneforsaffären ”intimt med bergsbatteriet”. Den kan vara av intresse att nämna, att manskap ur Jämtlands hästjägarskvadron ingick som reservmanskap i 19. finska batteriet. Ryssarnas anfallskraft var efter Hörneforsaffären slut, och fronten stelnade vid Öre älv, där artilleriet förlades i Nordmalings kyrkby.

Ryssarnas framträngande i norr hade emellertid medfört, att norrmännen i början av juli åter började röra på sig, bl.a. beroende på att nästan all linjetrupp förts bort från Jämtland till ”västra vallen”. Norrmännens avsikt var att genom anfall in i Jämtland söka förbindelse med en ovan omtalade ryska armén. För ändamålet uppsattes en avdelning om 1824 man med 6 fältstycken och 9 mörsare under kapten G. F. Von Kroghs befäl. Truppen var mycket illa utbildad och utrustad. I Sverige hade man fått vetskap om norrmännens krigsförberedelser, varför befälet över de trupper i Norrland, som icke voro i strid med ryssarna, överlmnades till den just tillfrisknade von Döbeln. De av Döbeln sålunda disponerade avdelningarna bestodo huvudsakligen av lantvärn.

Den 10/7 överskredo norrmännen gränsen på tre kolonner över Meraaker, Skalstugan och Indalen. Döbeln hade då redan beordrat 100-150 man ur Hälsinge regemente och en avdelning m.m. (40 man) ur Jämtlands fältbatteri under Krabbes eget befäl att besätta Kallströms skans. Då fienden emellertid hunnit före dit, besatte de istället Järpe skans. Vid denna förenade de sig så de tre norska kolonnerna  den 15/7 oc intogo skansen, som den 14/7 hade utrymts av svenskarna. Norrmännen, som även nu uppträdde mycket försynt, förstörde emellertid skansen i grund.

”De revo Järpeskans i grund.

Stal järn och spik till många pund

och över gränsen förde...”

Därefter gingo norrmännen i förläggning vid Bleckåsen 1 mil nordost Mörsil, sedan de fått underrättelser om att svenska förstärkningar voro i antågande.

Den 15/7 anlände von Döbeln själv till Brunflo. Han hade satt i marsch ett flertal förband mot Jämtland, däribland resten av Jämtlands fältbatteri och 1. 6-punds batteriet A 1. Då tillfräckligt antal truppförband anlänt, beslöt Döbeln att anfalla med till sitt förfogande stånde ungefär 1100 man infanteri och kavalleri samt artilleriet. Marschen gick dels landsvägen, dels sjöledes från Frösön till Sundsbacksområdet och sedan till Mattmar för att med ”almaktens bistånd sysselsätta norrbaggarna”. Framryckningen var svår och beskrives av Döbeln sålunda: ”Elack vägelag, tjälskott, snö i fjällen samt inträffat starkt regnväder, brist på hästar, kjerrdon, att en del måste rida, en del sjöledes roda fyra mil, försenar marschen och fatiguerar manskapet otroligt”.

Emellertid kom man fram till Bleckåsen den 24/7 och avskar norrmännens återtåg. I stället för att anfalla ingick Döbeln här den 25/7 på morgonen en av de på den tiden så vanliga konventionerna. Norrmännen skulle enligt avtalet ersätta uppkomna skador och senast den 3/8 hava utrymt Jämtland, varefter stillestånd skulle råda  med 8 dagars uppsägningsfrist. Döbeln inspekterade efter stilleståndets ingående den slitna norska hären i skogen vid Bleckåsen. Den norske skalden B. Bull skildrar händelsen sålunda:

I Jämtlands skog vid Järpens skanse

Kapten von Krogh stod frihetsvakt.

Von Döbelns stolte färd att stanse,

var chefens plan og härens akt,

ti Norge led  och Jämtland med,

man gick till strid, men önsked fred.

Von Döbeln kom, ditopp marsjerte

det usle norske kompani,

langs troppens front han inspecterte

han red dem mörk och taus forbi,

men som han rider, mönstrer, ser,

han blegner til allt mer og mer.

Von Döbeln vänder tvärt sin ganger,

han stirrer bort ett langt meinut.

Saa kom det lavt som halvt i anger

Kapten von Krogh, vår strid är slut.

Det är ej fint ert kompani,

men jag läst mig varm däri.

Jag känner finska skogens susning,

jag ser de samma strida drag,

jag känner samma sorgsna tjusning

och hjärtat hamrar samma slag.

Jag kan ej kämpa mot de där,

kapten von Krogh, jag slagen är.

Genom stilleståndet voro de svensk-norska stridshandlingarna avslutade. Den 25/7 1809 – på 100-årsdagen – restes en 3,5 m. hög, grå granitsten vid Järpen till minne av den för båda folken så viktiga händelsen. (Wikipedia - Bleckåsen)

Efter krigshandlingarnas avslutande i Jämtland hade Sverige, som även helt behärskade Bottniska viken, endast den 8000 man starka ryska armén att bekämpa. Man insatte därför i ryssarnas rygg den av kustflottan stödda s.k. Kustarmén om 6800 man med 14 artilleripjäser. Den 16/8 landsteg expeditionen vid Ratan med uppgift att taga Umeå. Härvid skulle Norra armén söderifrån anfalla i samma riktning. Hela den väl upplagda planen förfuskades emellertid. God rysk ledning och dålig svensk gjorde, att efter Kustarméns nederlag vid Sävar och Ratan intet annat återstod än att inskeppa sig och avsegla söderut. Tillfället att helt krossa den ryska armén var försuttet.

Norra armén hade under dessa strider den 20/8 övergått Öre älv och drivit tillbaka de till endast 1000 man uppgående ryska stridskrafter, som där kvarlämnats. Dagen därpå kom man fram mot Umeå och den 22/8 besattes södra älvstranden, sedan ryssarna i tid hunnit svänga flottbron. Jämtlands fältbatteris 1. avdelning var under Umeå belägring verksamt i elden. Ett ryskt batteri ”Vid Umeå lasarett och gamla magasinet” underhöll en häftig kanonad, varvid bl.a. 2 artillerister sårades och 2 artillerihästar skötos.

Den 24/8 intogs staden, och förpost framsköts till Sävar. Av bytet märkas 5 st. 12-punds kanoner och 3 st. 2-punds nickor med utrustning. Den 29/8 anlände flottanmed Kustarmén till Umeå. Krigshandlingarna voro nu avslutade. Stillestånd ingicks den 2/9 och den 17/9 slöts fred i Fredrikshamn, som innebar Finlands förlust. Den 10/12 slöts därpå fred även med Danmark.

Redan i samband med stilleståndet började Norra fördelningen flyttas söderut för att sedermera hemförlovas. Sålunda avgick den 3/9 från Tegby vid Umeå till Härnösand med skeppet Antoinetta ”härvarande 1. afdelning av Jemtlands artillerie”, bevakad af en underofficer och 2 artillerister. Hästarna avlämnades på torget i Umeå, och de ” 12 man Skånska lantvärnister, som vid Jemtlands Artillerie Compagnie varit tjenstgörande,” avreste skeppet Adolph Fredrich till Stockholm.

Den 1/11 begärde Krabbe av Döbeln att få taga hem 1. avdelningen från Härnösand och meddelade att batteriet i övrigt var samlat på Cronstad. Den 13/11 gav Döbeln order att ”en afdelning af Kapten Krabbes 3 punds lätta batterie, som i Härnösand blifwit kvarlemnat...” skulle avgå till Frösön, för att där inlämna sin materiel i förrådet.

Samtidigt med avvecklingen av fältbatteriet pågick indragningen av Jämtlands artilleris övriga förband. Den 1/11 begärde sålunda Krabbe att få indraga ”de tunga pjäsafdelningarna vid Frösösunden” och fick den 6/11 Döbelns order att ”de vid västra och östra sunden på Frösön plac. trenne svåra kanonerna från Cronstadts skantz böra åter intagas och personalen återgå till Cronstadts skantz”.

En gammal handling talar om sammansättningen av den Jämtlandsartilleriet ej tillhörande del av Jämtlands fältbatteri, som under avvecklingen i början av november låg på Frösön  (alltså ej 1. avd.)

Under kriget hade Jämtlands Artilleri även haft ammunitionsförrådet i Sundsvall organiserat  och där först haft som chef styckjunkaren  Fredric Milde och, sedan denne år 1809 skjutit sig, tygskrivaren i Jerpe skans  Pehr Amnéus. Sedan den till fältbatteriet kommenderade personalen från andra förband återgått till sina regementen, återgingo även Jämtlands artillerister  till fredstjänst vid Cronstads skans. Von Döbeln skriver, att den 15/11 1809 ”åter fredsaflöning skall utgå för kapten Krabbe, underbefäl, artillerister och tygvaktare”.

De följande åren fylldes av exercis, skjutning och ej minst vård av den stora mängden materiel i skansen. Krabbe, som var gårdsägare i Östersund, fortsatte dessutom att utbilda infanterister – underofficerare och soldater – i artilleritjänst. Jämtlands artilleri var beroende av att hava denna personalreserv väl utbildad.

År 1814 utbröt åter krig med Norge. II. armékårens V. fördelnings 11. brigad uppsattes i Jämtland. Chef blev överste J. F. Eck och som artilleribefälhavare vid brigaden kommenderades ”kommendanten på Frösön och Cronstadt”, kapen Krabbe.

Brigadens trupper sammandrogos i juli på Frösön och bestod av:

Batteriet, som nu hade fått nummer inom artilleriet, organiserades på Frösön av Jämtlandsartilleriet. En del artillerister kommo upp söderifrån som lån, och kuskar och hantlangare uttogos bland i fredstid utbildad personal vid Jämtlands regemente. Pjäserna voro de sex från kriget 1808-1809 och indelningen inom batteriet densamma som då. Delar av brigaden skulle enligt plan gå in i Norge och inträffa i Trondheim den 15-20 augusti.

Ett detachement Stjernfelt hade med en kanonavdelning ur batteriet den 4/8 gått ovanför Duveds skans för att demonstrera. Av brigaden i övrigt skulle ett detachement Cedergren likaledes med en kanonavdelning ur batteriet gå mot Röros och resten av brigaden med en kanonavdelning mot Kallströmmen. Eck nådde dock aldrig gränsen till Norge på grund av brist på proviant innan det 3 veckor långa kriget var slut.

I och med fientligheternas upphörande återgingo trupperna och avrustade liksom 1809. För Jämtlands artilleri, som sedan 1644 artilleristiskt haft att svara huvudsakligen för gränsen mot Norge, blev 1814 det sista krigsåret. Sedan Norge förenats med Sverige erfordrades ej längre vakt i väster, men efter Finlands förlust väl i öster.

Som vi tidigare sett, räknades Friedrichs skans i Gefle, alltsedan den tillkom på Carl XII:s tid, till Jämtlandsartilleriet. Sedan både denna skans och Jämtlandsartilleriet 1794 vid Kongl. Artilleriregementets uppdelning blivit en del av Svea regemente, kom, som tidigare framhållits, Jämtlandsartilleriet att i stor utsträckning fortfarande hava karaktären av fristående förband, sannolikt på grund av det avskilda läget. Friedrichs skans fick däremot ganska snart karaktären av Sveaförband.

År 1815 kom så på grund av det nya militärgeografiska läget Jämtlandsartilleriet att omgrupperas. Kvar i Jämtland blev batteriet från 1808-1814 års krig. Det kallades sedan för ”gamla batteriet” och var i stor sett ett provförband under Jämtlanads regementes vård.

Sedan materieln för ”gamla batteriet” undantagits flyttades all övrig materiel och personal till Friedrichs skans i Gefle. Tygmaterielen på Frösön var 1815 ganska omfattande och bestod bl.a. av:

2 st. gode 18-punds Canoner af Jern

2 st. odugl. 18-punds Canoner af Jern

3 st. gode 6-punds Canoner af Jern

1 st. odugl. 6-punds Canoner af Jern

5 st. gode 3-punds Canoner af Jern

3 st. odugl. 3-punds Canoner af Jern

2 st. gode 30-punds Mörsare af Jern

2 st. gode 3-punds Lavette

På grund av ovan angivna materielförflyttning ”kunde endast 2 st. 3-pundige Canoner stå till walls”.

Av ”Attiraille” fanns bl.a. följande:

Utöver detta fanns det en mängd utredningspersedlar.

Kapten Krabbe avflyttade även 1815 till Gävle, där han bl.a. blev tygmästare. Han var dock intill sin död 1821 fortfarande chef för Jämtlands artilleri och Cronstads skans siste kommendant6.

Intill sin död synes Krabbe hava lett den artilleristiska utbildningen av infanteristerna på Frösön.

De sista fältslag och träffningar, i vilka Jämtlands artilleri tagit del, äro:

1I Ost-Preussen, Idag Sovjetsk i Kaliningrads län (oblast'), Ryska federationen.

2Namn från 1802, förut Jämtlands kavallerikompani.

3Förkortningsbenämingen A 1 blev inte officiell förrän 1914 för Svea artilleriregemente. (SAR)

41770-1820 benämnt Jämtlands infanteriregemente

5Jämtlands län bildades först efter freden, år 1810.

6Som sådan var han den siste som bebodde skansens Kommendanthus. Kommendanthuset nedtogs på 1930-talet och uppfördes 1950-51 i den s.k. Talldungen.